Inget definierar 15-årsdagen mellan 1975 och 1985 som den. Mopeden. Den var en ritual, en symbol för frihet och det första steget in i vuxenvärlden. Det var en tid då garageuppfarter fylldes av en blåaktig tvåtaktsrök och ljudet av ett "blöddrande" avgasrör var soundtracket till varje kväll.

Man var inte bara en person, man var en Puch-person eller en Zündapp-person. Man lärde sig meka, man bytte munstycken och man drömde om 70cc. Det här är en hyllning till maskinerna som tog oss till kiosken, till fotbollsplanen och hem till kompisar, alldeles för sent.

Kategori 1: De Tyska Kvalitetsmaskinerna (Drömmen)

Detta var mopedernas "premium-klass". De var dyra, tunga och ansågs ha evighetsmotorer.

Zündapp KS 50

Mopedernas Mercedes-Benz. Om du hade en Zündapp KS 50 (särskilt den dyra, vattenkylda) var du kungen. Den var känd för sin robusta motor, sin höga kvalitet och den där klassiska metallic-gröna eller guld-orangea färgen. Den såg ut som en riktig motorcykel och var drömmen för alla som ville ha det bästa.

Puch Dakota

Även om den hade sina glansdagar strax innan, var Puch Dakota den ultimata 70-talsikonen som levde kvar. Den orangea färgen, den höga tanken och den pålitliga fläktkylda motorn. Den var symbolen för "en riktig moppe" och otroligt populär att styla och trimma.

Kategori 2: De Svenska Folk-mopparna

De trogna arbetshästarna som fanns överallt. De var praktiska, pålitliga och utgjorde ryggraden i den svenska mopedkulturen.

Puch Montana / Nevada

Om Dakota var 70-tal, var Montana 80-tal. Detta (och systermodellen Nevada) blev Puchs nya storsäljare. Den var lite modernare i designen, hade ofta den fyrkantiga framlampan och var precis lika pålitlig. Den lilla "brödkorgen" (pakethållaren) framtill var ett klassiskt tillbehör.

Crescent Compact (MCB)

Den lilla, smidiga "pack-moppen". Ofta i den där klassiska klarblå eller orangea färgen. Med sina små hjul och enkla konstruktion (ofta med 2-växlad motor) var den otroligt populär. Lättkörd, lättmekad och perfekt för kortare sträckor.

Monark (diverse modeller)

Sveriges andra stora märke. Modeller som Monark 50SS eller de enklare brukshojarna var vanliga. Ofta delade de motorer (Sachs) och komponenter med Crescent efter att de gått ihop i MCB.

Kategori 3: Den Japanska Invasionen (80-talet)

I början av 80-talet hände något. De tyska och svenska mopederna fick plötsligt stenhård konkurrens från Japan. De såg ut som motocross-cyklar, de varvade högt och de tog över skolgårdarna.

Honda MT5 (MT50)

Revolutionen. MT5:an såg ut som en riktig cross, med hög skärm, limpa-sadel och en högvarvig, vätskekyld motor. Ljudet var annorlunda – inte ett dovt "blödder", utan ett vasst, nästan vinande "viiii". Den var drömmen för alla som ville se snabba ut (och med ett trim-kit, vara snabba).

Yamaha DT50 (DT50M / DT50MX)

Den direkta konkurrenten till Hondan. Yamaha DT såg också ut som en enduro-hoj och hade en liknande högvarvig motor. Kriget mellan MT5- och DT-gängen var en central del av 80-talets mopedkultur.

Suzuki K50

Suzukis svar var lite mer traditionellt i designen, en enklare och robustare "bruks-moppe" i japansk tappning. Men den var oerhört pålitlig och en vanlig syn på vägarna.

Kategori 4: Kulturen & Mekandet

Att äga en moped var bara halva nöjet. Resten var kulturen runt den.

Trimningen

Konsten att få 30 km/h att bli 60 km/h. Det innebar "filade" kolvar, "borrade" cylindrar (70cc var drömmen), större förgasare, "drömpipor" (effektavgassystem) och den eviga rädslan för "Blå-boken" (polisens trimm-protokoll).

Stylingen

En moped skulle vara personlig. Det innebar "aphäng" (högt styre), en "limpa" (lång, platt sadel), borttagna skärmar och otaliga klistermärken.

Hjälmen

Antingen den gamla, runda "potthjälmen" eller den nya, coola integralhjälmen (som AGV eller Bell) som man sett i motorsporten.